Hur kan Schalke, föreningen som sades vara skuldsatt upp till öronen, värva så mycket som dom gör?
Jo, det har nu Magath försökt att förklara: “Vi har höjt den sportsliga kvalitén samtidigt som vi minskat lönekostnaderna. Tar man in kostnaderna för löner i beräkningen har vi faktiskt inte spenderat mer än tio miljoner.” Precis den summa pengar som styrelsen tyckte var vettig att lägga ut på spelarköp.
Men, tänker man då, drar inte Raúl, Huntelaar, Jurado och alla andra nyförvärv in ganska mycket i lön? Nja, vissa, erkänner tränaren, tjänar säkerligen lika bra som stjärnorna som lämnat.
“Fast vi har också gett bort många spelare som kanske inte hörde till dom som tjänade mest, men som ändå tjänade väldigt bra.” Till dessa hör exempelvis Gerald Asamoah och Vicente Sanchez, och i jämförelse ska alltså nykomlingar som Atsuto Uchida och Ciprian Deac tjäna betydligt mindre.
Målet med det nya laget är att vinna ligan 2013. Det som verkade som en runda i mataffären, på tom mage, var alltså, som det verkar, noga uträknat. Det har exempelvis kommit fram att Magath redan som tränare för Wolfsburg var intresserad av Nicolas Plestan, backen som under sista dagen av transferfönstret anlände gratis från Lille.
Det har också gått att läsa att rumänen Ciprian Deac från Cluj är ett resultat av idogt scoutande. Okänd som han är, var det inte heller han som Schalke från början var ute efter, men när Bernd Hollerbach återvände till Tyskland var han eld och lågor över den blonde playmakern.
Hollerbach som för övrigt var den som en gång i tiden hittade en viss Edin Dzeko i den tjeckiska ligan.
–
Så, tja. Kollar man närmare på många av värvningarna, så verkar dom ofta genomtänkta och genomscoutade. Chansningen är egentligen inte spelarna i sig, utan att alla kommer på en gång.
Eller? Bayerns sportchef Christian Nerlinger – som vi vet valt en annan väg – såg med avsky på Schalkes aktivitet under den sista transferdagen och beskyller klubben för att handla utan tanke eller mål.
Vi firar att transferfönstret är stängt, och ställer upp det märkligaste, det bästa och sämsta som har hänt under sommaren. Låt oss börja med värvningarna som gjordes under fönstrets allra sista dag.
In (alla summor är i euro och ungefärliga): Malek Fathi från Spartak Moskva till Mainz på lån med köpoption. Gylfi Sigurdsson från Reading till Hoffenheim för 5 miljoner. Antonio Da Silva från Karlsruhe till Dortmund gratis. Mauro Camoranesi från Juventus till Stuttgart gratis. Mamadou Bah från Strasbourg till Stuttgart för 600.000. Klaas-Jan Huntelaar från Milan till Schalke för 14 miljoner. Jose Manuel Jurado från A. Madrid till Schalke för 11 miljoner. Nicolas Plestan från Lille till Schalke gratis.
Ut: Markus Rosenberg från Bremen till Santander på lån. Habib Bellaid från Frankfurt till Sedan på lån. David Rozehnal från Hamburg till Lille på lån. Zvjezdan Misimovic från Wolfsburg till Galatasaray för 8 miljoner.
Vad som går att konstatera är att dom båda storlagen Schalke och Stuttgart, som tillsammans tagit noll poäng under Bundesligas två första omgångar, föga överraskande håvat in några spelare till. Magath hade också fått tag i Misimovic om inte Wolfsburg vägrat att sälja till en ligakonkurrent.
Vidare är det kul för Rosenberg att han får ett år i Spanien. Kommentarerna runt och kring dealen visar på ömsesidig respekt och alla parter hoppas på att svensken kommer starkare tillbaka till Bremen. Mest nyfiken är jag på hur stort kap islänningen Sigurdsson egentligen är – han har ett mycket bra målfacit för att vara offensiv mittfältare.
–
Nu över till listorna. Vi börjar med (vad som ser ut som) säsongens bästa och sämsta värvningar. Det handlar alltså om vilka som – just nu – ser bäst och sämst ut. Självklart spelar också prislappen roll.
Och även om jag godkänner lån på listan, godkänner jag inte spelare som varit på lån och där nu köpoptionen utnyttjats. Man måste alltså vara helt ny i sin klubb, för att få vara med på listan.
–
(vad som ser ut som) Säsongens Bästa Värvningar:
1. Shinji Kagawa, från Osaka till Dortmund för 350.000.
Först och främst: prislappen är ett skämt. Det här är riktigt, riktigt bra scouting från Dortmunds sida. Kagawa är bara 21 år gammal och har på kort tid visat att han kommer spela en stor roll i sin nya klubb – jag menar, han är redan offensivens knutpunkt. Markvärdet är enligt transfermarkt.de redan uppe i två och en halv miljon och det kommer utan tvivel öka.
2. Mohamadou Idrissou, från Freiburg till Gladbach gratis.
Han hade inget lyckat VM för Kamerun, men han har i säsongsinledningen visat att han är en absolut lyckträff för Gladbach. Har löpt som ett as, har gjort mål, har spelat fram till mål och har skapat målchanser i parti och minut. Att gratis fixa till sig ännu en pusselbit – och en publikfavorit – till ett magiskt anfall, det är bra värvat det.
3. Marko Arnautovic, från Twente till Bremen för 6 miljoner.
Kunde, om det inte vore för ett synnerligt inspirerande inhopp och en extremt imponerande hemmadebut, hamnat på den andra listan istället. Men problembarnet Arnautovic verkar ha hittat rätt väg. Stark, stor, snabb, teknisk, tvåfotad och användbar på alla offensiva positioner. Han kan bli hur bra som helst.
4. Tom Starke, från Duisburg till Hoffenheim gratis.
Utan en stabil målvakt kan en backlinje aldrig agera säkert. Så brukar det heta. Och så ser det just nu ut i Hoffenheim. Man gjorde sig av med Timo Hildebrand, som inte passade in i gruppen, och plockade istället in andraligans bästa målvakt (om man ser till Kickers betygsnitt). Det var billigt, okontroversiellt och det verkar vara helt rätt.
5. Lewis Holtby, från Schalke till Mainz på lån.
Ibland passar saker helt perfekt, bara sådär. Den glada, lille Holtby i det glada, lilla Mainz är ett exempel på det. Här är en nittonårig kille som älskar fotboll och som älskar att göra det lilla extra. I Schalke var pressen för stor, i Bochum var läget för kritiskt, men i Mainz får han friheter och blir uppbackad av ett stabilt lag. Minus dock för att det inte finns köpoption på lånet.
–
(vad som ser ut som) Säsongens Sämsta Värvningar:
1. Christoph Metzelder, från Real Madrid till Schalke gratis.
Det är egentligen inte hans fel, eller inte bara. Det har ju att göra med att Magath skeppat bort en backlinje av hög klass – Rafinha, Zambrano, Bordon, Westermann – och plockat in ungtuppar som Escudero, Uchida och Papadopoulos och sen gett uppdraget till Metzelder att få det hela att funka.
Och eftersom det inte har funkat kan han vara hur gratis han vill, det är ändå en strategi som slagit fel.
2. Simon Kjaer, från Palermo till Wolfsburg för 12 miljoner.
Det må vara orättvist, men kostar man så mycket pengar och kommer med ett sådant rykte. Ja, då ska man kanske inte bli upplurad att köpa korv på läktaren gång efter annan. Nej, Kjaer har fått en riktigt tuff start på Bundesliga. Orolig ska man väl ändå inte vara – för visst kommer väl dansken att visa sitt värde i Tyskland också.
3. Gojko Kacar, från Hertha till Hamburg för 5,5 miljoner.
Egentligen är det ett bra pris och egentligen är det en bra spelare. Men just det här köpet rörde upp känslor i Hamburg, så till den grad att samarbetet med rike investeraren Klaus-Michael Kühne gick i graven, eftersom det egentligen var tänkt att Ibrahim Afellay skulle komma.
Och tänker man så, att Kacar kom istället för Afellay, och att man lagt mycket pengar på en spelare som mest kommer sitta på bänken – då är det ju faktiskt inte en perfekt värvning.
–
Säsongens Märkligaste Värvningar/Försäljningar:
1. Raúl, från Real Madrid till Schalke gratis.
Det är ju inte så mycket om säga om det. Det är fortfarande ganska svårt att förstå att en spelare som Raúl, som är så sjukt förknippad med Real Madrid, just nu spelar i Schalke. Just nu har han det svårt, men med hjälp av Jurado och Huntelaar kanske hans liv blir enklare.
2. Aristide Bancé, från Mainz till Al-Ahli för 5 miljoner.
Varför ville Mainz sälja sin bästa målskytt? Varför i slutet av transferfönstret, med så liten tid att hitta ersättare? Och kunde man verkligen inte få mer pengar? Ja, affären var märklig redan från början. Sen började sanningen bakom läcka ut.
Om inte Mainz hade sålt Bancé nu, hade dom aldrig kunnat sälja honom. Anfallarens ena knä är så sönder att han inte hade klarat en läkarundersökning i Europa, och när budet från Al Ahli kom fanns det inga tvivel. Bancé själv sägs också vara ganska nöjd med att ha säkrat sin familjs framtid, tack vare ett guldkantat kontrakt.
3. Wesley, från Santos till Bremen för 7,5 miljoner.
Okej, den här värvningen är inte alls särskilt märklig. Förutom då att han blivit klassad som Özils ersättare, vilket han inte riktigt är. I Brasilien har han spelat som central mittfälare och högerback, och det spekuleras i att det först och främst är tänkt att han ska förpassa Tim Borowski till bänken.
Dock var det hyfsat roligt när Klaus Allofs skulle kommentera värvningen, innan den var klar. Ryktet sa att Sjachtar Donetsk också var intresserade, varpå Bremens sportchef svarade att alla som rör sig på marknaden vet att Donetsk alltid är intresserade, av alla spelare.
“Men det är ingen som vill gå dit längre.”
–
Och så avslutar vi med en studie av,
Fyra Olika Värvningsstrategier:
- Inte Köpa Alls:
Bayern har inte köpt en enda spelare under sommaren. Istället har några utlånade spelare kommit tillbaka, bland dom Toni Kroos. Vissa menar att några av spelarna kommer att känna sig för säkra på sina positioner, och hade behövt ny konkurrens, andra pekar på det logiska i att laget och spelarna nu är ett år bättre – och att det borde räcka.
- Byta Ut Hela Laget:
Schalke har enligt transfermarkt.de kastat ut 22 spelare och håvat in 13. Det är att röra om i grytan, det. En strategi som är väldigt enkel att kritisera, först och främst borgar det inte direkt för stabilitet, och för det andra tycker många att det luktar lite väl mycket som att man vill köpa till sig sin framgång.
Magaths svar på det är: “Na und!” Han tycker också att det vore fint att satsa långsiktigt, men vet att många klubbar nuförtiden inte känner till ordet “långsiktigt”. Därför kör han på köp-strategin, som redan fungerat utmärkt med Wolfsburg.
- Låna Halva Laget:
Mainz har lånat in sex spelare till den här säsongen. Det är ganska många. Men det är också ganska nödvändigt och det är också ganska användbart. Dessutom har man pillat in en köpoption i dom flesta kontrakt. Att det alltså kan bli mer långvarit än ett lån finns med i beräkningarna.
Oftast är det i unga spelare som kört fast i sina större klubbar och som inte får chansen. Typexempel är Lewis Holtby från Schalke, Marcel Risse från Leverkusen, Morten Rasmussen från Celtic – eller varför inte Adam Szalai från Real Madrids reserver, som efter att ha varit på lån förra säsongen nu fått kontrakt till 2013.
- Köpa Utropstecken Från VM:
Ja, så är det. Tyvärr. Precis som efter VM 1990 har tyskarna den här sommaren varit hetast på marknaden. Hade inte Özil och Khedira varit så vansinnigt bra och visat sin potential i VM, då hade dom inte spelat i Real Madrid idag – nåja, åtminstone inte Khedira.
Jag menar, herregud, vissa klubbar verkade ju tro att dom till och med kunde locka bort Bastian Schweinsteiger från Bayern
–
Har jag fel? Har jag missat något? Har jag kanske faktiskt haft rätt? Och vilken värvningsstrategi hade du använt?
För det första skulle jag vilja tacka för alla kommentarer. Vi är ju några stycken i alla fall.
För det andra vill jag klargöra min poäng.
Självklart kan man välja att se en match i Serie A framför en i Bundesliga. Jag vill ju bara att det valet ska vara aktivt. Precis som det kommenteras att man kan se alla ligor på en tysk sportbar – precis så vill jag att det ska vara.
Att människor vet om att det spelas en stormatch i Tyskland. Att människor får chansen att dividera med sig själva, om vilka matcher man ska se under helgen. Vad man sen väljer, det är en smaksak.
Men ser man på rapporteringen i Sverige känns det inte som att Bundesliga står på menyn. Det är istället den där specialaren som bara få har koll på, som man måste fråga kyparen extra om.
Och det är det jag tycker är synd.
–
Men nu åter till arbetet. Nya tag och allt det där. Jag tänkte försöka runda av helgen med att utse en slags veckans elva och jag hoppas det blir ett stående inslag – ni får gärna komma med förslag till förbättringar.
För att spegla en omgång bättre, tänker jag att det inte bara kan handla om spelarna som presterat bäst. Nej, det ska handla om spelarna det handlat om mest. Därav utvalet.
Målvakt: René Adler (Leverkusen)
Skulle spelat VM som Tysklands förstemålis, men var tvungen att tacka nej på grund av en revbensskada. Nu är han tillbaka i spel, och tillbakakallad till Löws landslag. Han kunde dock fått en lite bättre genomkörare.
Sex mål i baken på en landslagskeeper. En tysk sådan till och med. Det låter inte bra. Men ärligt, hur många bollar hade han chans på egentligen? Det andra målet kanske är hans, men han ser ingenting och skottet är hårt. Kommentaren efter match? “Bättre att förlora en gång med 3-6, än många gånger med uddamålet.”
Högerback: Florian Dick (Kaiserslautern)
En av många i laget som ifrågasattes inför säsongen. Skulle det verkligen räcka till i förstaligan också? Två matcher är såklart för tidigt för att avgöra det, men Dick har redan två troféer i sin ficka: i första matchen tog han hand om Lukas Podolski, i andra Franck Ribéry.
Och han, och resten av laget, har redan vunnit supportrarnas gunst för typ resten av säsongen. Det var kamp och passion, det var Fritz Walter-väder (regn, alltså), det var strålkastarljus och man slog Bayern. Allt stämde.
Mittback: Christoph Metzelder (Schalke)
Du kan ha dåliga hemmadebuter, och du kan ha vansinnigt förskräckliga hemmadebuter. Metzelder hade en av dom senare. Eftersom han spelat i flera år hos ärkerivalen Dortmund började fansen att vissla ut honom, redan innan match.
Efter match var det Magath som var ute efter hans huvud. För själva matchen – den behöver vi inte prata om särskilt länge. Det räcker med att säga att han av Kicker belönades med sämsta möjliga betyg.
Mittback: Isaac Vorsah (Hoffenheim)
I juli blev hans bror förgiftad på en fest i Ghana och dog. Lagkamraten och landsmannen Prince Tagoe åkte direkt dit för att stötta, och Hoffenheim lät snabbt meddela att dom båda skulle sluta upp med laget först när dom var redo.
Med tanke på sommarens tragedi är Vorsahs insatser under säsongsöppningen än mer imponerande. I matchen mot St. Pauli var han inte bara en stenhård mittback, han tryckte också in vinstmålet på en hörna i slutet av matchen.
Vänsterback: Marcel Schmelzer (Dortmund)
Hela laget gjorde en underbar första halvlek mot Stuttgart. Man kan plocka ut den japanska virtuosen Shinji Kagawa som kan vara sommarens bästa köp, eller artonårige Mario Götze som gjorde sitt första mål i Bundesliga.
Men man ska verkligen inte glömma det arbete som Schmelzer lägger ner på vänsterkanten. Ständigt flyger pannbandet och det blonda håret upp och ner. Och det var hans inlägg som betydde 1-0, instyrt i mål av olycklige Khalid Boulahrouz.
Högermitt: Patrick Herrmann (Gladbach)
Hela Gladbach gjorde en underbar match mot Leverkusen. Man kan peka ut Juan Arango, som har ett monster till vänsterfot, eller Marco Reus, som har fart och finess, eller Mo Idrissou, som är både löpstark och målfarlig.
Men det handlade ju också väldigt mycket om Herrmann. Nitton år och lättviktare (61 kg), men gjorde sitt andra och tredje bundesligamål i söndags. Som om det inte vore nog blev han också uttagen till U21.
Defensiv mitt: Michael Ballack (Leverkusen)
Inte uttagen till landslaget – orsaken är att han inte är fit nog. Och det såg man. Han är visserligen där, på plan. Han käftar när han ska käfta, han pekar när han ska peka. Men han spelar inte fotboll än.
Och när laget låg under med 1-4 såg man vem som för tillfället är den riktiga bossen på Leverkusens mittfält. Arturo Vidal tog en monsterlöpning, la sig lätt och fixade en straff som han själv slog in. Inte för att det hjälpte, men ändå.
Offensiv mitt: Lewis Holtby (Mainz)
Det blir lite långtråkigt, men det är många som borde nämnas även i Mainz, efter klubbens sagolika upphämtning mot Wolfsburg. Elkin Soto gav allt, André Schürrle kom in med schwung och Adam Szalai satte pricket över i:et.
Vänstermitt: Konstantin Rausch (Hannover)
Vänsterbacken var petad när Hannover åkte ur cupen mot Elversberg från fjärdedivisionen. Och om ingen trodde att laget skulle ta sex poäng på dom två första omgångerna (och det var inte många), så var det ännu färre som trodde att det skulle vara “Kocka” som visade vägen.
Men efter femtio mållösa matcher längre ner i planen flyttades tjugoåringen upp på mittfältet och har på två matcher också gjort två mål. Ett lyckat drag av tränare Mirko Slomka, om man säger.
Anfallare: Marko Arnautovic (Werder)
Ung österrikisk supertalang som blivit jämförd med Zlatan, och som förra säsongen var på lån till Inter, där han inte kom särskilt bra överens med Mourinho. Men Werder langade trots det upp ganska häftigt med pengar på Twentes bord.
En affär som från början såg ut att gå fel. Det pratades om att han inte kommit rätt in i laget och Thomas Schaaf satte honom på bänken. Men efter ett fint inhopp mot Sampdoria fick han börja från start mot Köln. Och när han satte sitt första mål, det skulle bli två, såg det inte alls ut som att han hade något otalt med sina lagkamrater – ingen annan blev så hjärtligt gratulerad under helgen som gick.
Anfallare: Ruud van Nistelrooy (Hamburg)
Nej, jag kommer inte ändra mitt tips – även om jag nu hade velat, så går ju inte sånt för sig. Men ros ska Hamburg ha. Under lagets två vinster har man visat stark karaktär, något som man ofta saknades förra säsongen.
Och har man Ruud går inga motståndare säkra. Mot Schalke avgjorde han i 83:e minuten, mot Frankfurt i minut 81. Tre mål redan, plust tre i cupen, och det verkar som att holländaren vill bli skyttekung i ännu en liga.
–
Hela laget då, för den nödvändiga överblicken:
Adler
Dick – Metzelder – Vorsah – Schmelzer
Herrmann – Ballack – Holtby – Rausch
Arnautovic – van Nistelrooy
–
…och jag hoppas ni hängde med till slutet av det här mastodontinlägget.
Medan jag flinande och huvudskakande följt ännu en fantastisk omgång, en helt fantastisk omgång, har jag ändå känt ett styng av hopplöshet i bröstet. Det hela går ut på den här enkla frågeställningen, som gnagt i mig under hela helgen:
Hur många fotbollsintresserade svenskar visste ens att det under fredagkvällen satt – eller snarare stod – femtiotusen människor i Kaiserslautern och kollade på fotboll av högsta kvalitet med flera firade VM-stjärnor på plan?
Jag tror inte det var särskilt många. Och jag tror det var ännu mindre som också visste värdet av matchen. Det får mig att tycka att det är synd om fotbollsfansen. Ja, faktiskt.
Det är synd om människor som inte får uppleva, som inte får leva sig in i, leva sig med i, den fotboll som spelas i Tyskland. Jag vet att det är så det ser ut i Sverige – här är Premier League störst, sen kommer inget, sen kommer Serie A (när Zlatan spelar där) – och det är väl inte så mycket att göra åt. Men det är trots allt synd.
Och nu när Serie A storsatsar sig in i svenskarnas vardagsrum igen, så fruktar jag att ligan med högst målsnitt och högst publiksnitt kommer hamna ännu mer i skymundan. Och det är synd, som sagt. Det är synd att människor egentligen inte valde bort att se Mönchengladbachs alla drömanfall i derbyt mot Leverkusen – utan att dom helt enkelt inte visste om.
Att tanken inte ens slog dom, att den matchen gick att se.
Jag vill inte ha en tråkig diskussion om vilken liga som är bäst. Jag orkar inte ens möta Hussfelts långa utläggning, som innehöll sköna saker som att alla bra tyska lag spelar huvudlös offensiv, eller att utan någon större förklaring hävda att italienska tränare är bäst i världen, eller att det ingen annanstans finns den fotbollstradition som i Italien.
Eller det där klassiska, om att Europa League är för tråkig för italienska lag, man bryr sig mer om ligan – och det är därför som Tyskland är på väg om i rankingen. Jag orkar inte heller möta påståendet, som väl ses som en sanning, att Serie A är den mest passionerade ligan, eller som Bank uttryckte det: den mest intressanta.
Vad skulle det göra för nytta?
Vi vet ju alla redan att passionen i en tysk biergarten aldrig kan mäta sig med den i en italiensk trattoria. Hjärtat hos en tysk med ful mustasch är helt enkelt inte lika stort som det hos en italiensk farbror.
Och vi vet ju redan att en historia som utspelar sig i Kaiserslautern aldrig kan vara lika intressant som en som utspelar sig i Palermo.
Nej, jag tycker alltså bara att det är synd.
Det gör mig uppriktigt ont att det finns människor som missar en sådan match som den fartfyllda, målrika och tuffa matchen mellan Stuttgart och Dortmund på grund av att den helt enkelt inte existerar i deras föreställningsvärld.
Men vi som älskar tysk fotboll, vi knatar på. Vi kommer också i fortsättningen ha ynnesten att spendera våra helger med att flina och skaka på huvudet.
Och jag hoppas, för människornas skull, att vi blir fler.
Bara ett litet kort faktainlägg om den där galna ligan som kallas Bundesliga.
- Av lagen som spelat två matcher har följande tagit full pott: Kaiserslautern, Mainz, Hannover och Hamburg.
Det är upp- och nervända världen.
- Dagens målsnitt hittills, inväntande offensiva St. Pauli mot offensiva Hoffenheim, är 4,6 mål per match.
Det är måljubel på måljubel.
- Lilla Mainz åkte till storsatsande Wolfsburg, fick möta nyaste värvningen Diego – som spelade inspirerat – och låg under med 3-0 efter en halvtimme. Efter nittio minuter stod det 3-4.
“Första hemmamatchen efter fyra år i 2. Liga. Mot Bayern en fredagkväll under strålkastarljus.”
Så sammanfattas utgångsläget av en supporter till Kaiserslautern. Det betyder, om ni inte förstod, att det helt enkelt inte blir större än ikväll.
För klubben med ligans minsta budget kommer Säsongens Match redan i den andra omgången. Fritz-Walter-Stadion – i folkmun kallad “Betze” – kommer att vara fullsatt till bristningsgränsen, knappt femtiotusen får plats, och den kommer att koka. Intresset är så stort att det pratas om att man kunde sålt ut matchen tre gånger om.
Ingen vill ju missa när stadens stolthet klär av Bayern deras lederhosen. Ännu en gång.
Oviljan gentemot lyxlirarna från München är stor i hela Tyskland, men värst, säger myten, är det i Kaiserslautern. Här förvandlar ett myller av röda djävlar arenan till ett helvete. Oliver Kahn menade att det inte någon annanstans fanns så mycket hat och avundsjuka och Uli Hoeness har liknat fansen vid vilda djur.
När Bayern hade det som svårast i Kaiserslautern tyckte Paul Breitner att det vore en bättre idé att bara skicka dom tre poängen på post, så man slapp åka dit. Och ryktet lever kvar till dessa dagar. Thomas Müller tänker, enligt egen utsago, sätta på sig dom stora benskydden ikväll.
–
Det ryktades lite svagt under sommaren, främst då inför VM, om att Miroslav Klose skulle vända hem till Kaiserslautern för att avsluta karriären, där den en gång börjat. Nu kommer han åtminstone förbi för en fredagkväll – och han vet vad som väntar:
“Fredagkvällar är grymma på Betze, då vinner nästan alltid Lautern. Det blir en riktigt tuff match.” Och minnena från när han själv, som ungdom, stod på läktaren i Kaiserslautern har inte bleknat. “Jag har beställt femtio biljetter till familj och vänner. Men gör jag ett mål blir det ingen volt – av respekt för fansen.”
–
Och Europa League i all ära, men med en sådan match ikväll får lottningen av grupperna allt hamna i skymundan.
Snabbt kan vi dock konstatera att det blir stormatcher för Dortmund (Sevilla, PSG, Karpaty), att det ser överkomligt ut för Leverkusen (Atletico Madrid, Rosenborg, Aris) och att Stuttgart, trots att ännu en taskig höst hotar, har en bra chans att klara sin grupp (Getafe, Odense, Young Boys).
–
Kom dock ihåg, klockan halv nio, 20:30, ikväll:
Kaiserslautern – Bayern
Det är sådana matcher som fotboll egentligen går ut på.
Medan ni frossar i CL-gruppernas oändliga möjligheter, och funderar över vad det betyder att Ballack förmodligen inte tas ut – inte fit nog – till Tysklands första kvalmatcher, tänkte jag sno en rubrik från Spiegel Online och dela lite fin fakta med er.
Bundesliga är, med Ligue 1, den yngsta av dom fem toppligorna. Spelarna är i snitt 26,14 år gamla. Sedan följer Spanien och England. Äldst är, föga förvånande, spelarna i Italien- där ligger snittet på 27,54.
Det mest intressanta är att dom riktigt unga tyska lagen också är riktigt framgångsrika. Bland dom sex yngsta europeiska klubbarna förra säsongen återfinner vi Leverkusen, Schalke och Dortmund. Alla tre kvalificerade sig för Europa.
Att använda unga spelare behöver alltså inte bara vara en billig nödlösning, det kan faktiskt också vara bäst. Och självklart visade några nya talanger framfötterna under årets första omgång:
- Hoffenheims Peniel Mlapa är född i Togo, men uppvuxen i Tyskland. Nittonåringen har börjat säsongen med att göra mål både i cupen och ligan.
- St. Paulis Richard Sukuta-Pasu har nyss fyllt tjugo, men har varit uppmärksammad talang under en längre tid. Under Stanislawskis ledning kan kanske Richy äntligen få ut sin fulla potential. Hoppade in och avgjorde mot Freiburg med ett mål och två målpass.
- Och i Mainz har Thomas Tuchel tagit hand om ultratalangen Lewis Holtby, 19, som trots sin ringa ålder flackat runt lite överallt i Tyskland. I hemmavinsten mot Stuttgart var han planens starkast lysande stjärna och spelade med en delikat genomskärare fram till första målet.
Men för att hitta killen det skrivits mest om hittills måste vi lämna förstaligan. Moritz Leitner är en klassisk nummer tio – och bara sjutton år. Självklart kommer han från talangfabriken 1860 München. Efter att ha varit det stora glädjeämnet när klubben avancerade i tyska cupen, tvingades sportchef Miki Stevic understryka att Leitner i alla fulla fall “inte uppfunnit fotbollen på nytt”.
Kanske är det så det är. Den tyska fotbollen har med sitt gedigna talangarbete inte uppfunnit fotbollen på nytt – men man har åtminstone gjort den roligare.
“Ni började som inredare, ni var en världsstjärna och nu är ni den mest kända arbetslösa människan i Tyskland.” Så sammanfattas Lothar Matthäus liv, något hårt kan tyckas, i veckomagasinet Sterns senaste utgåva.
Intervjun, som spänner över några sidor, är intressant att läsa. Matthäus är å ena sidan fotbollsspelaren som lyckades med ungefär allt, och å andra sidan människan som fortfarande inte riktigt lyckats tygla livet utanför plan.
“Livet på fotbollsplan är enkelt”, menar mannen som två gånger blivit vald till världens bästa fotbollsspelare. “Livet utanför är mer komplicerat och svårare att se igenom – som en djungel.”
Journalisten Arno Luik frågar om det är en kamp.
“Ja. Precis som i trafiken, när man försöker hitta en lucka för att köra om.”
–
Egentligen ska man inte göra sig lustig över en så stor fotbollsspelare, och speciellt inte när han just blivit bedragen av Liliana, 22, hustru nummer fyra. Skvallerpressen har under sommaren frossat i historien, så till den grad att hans övertagande av Kameruns landslag gick i stöpet – presidentens hustru tyckte tydligen inte om alla skriverier.
Men det är svårt att veta om man ska skratta eller gråta åt Matthäus hobbypoesi, åt hans grubblande över livet och åt hans orubbliga tro på människans godhet.
“Ibland kollar man i spegeln och tänker: Vad är det för en värld? Vad är det egentligen för en smutsig värld? Man pratar om kärlek, om trohet, man gör planer om att skaffa en lägenhet i Paris – och så är allt blott en dröm, som spricker.”
Att han i efterhand fått erfara att hans fruar kanske varit mindre intresserad av Lothar själv, utan mer av livet i glamour, är ett hårt slag. Kanske – menar Luik – kunde han varit noggrannare i sina val?
“Man kan ju inte göra något åt vem man blir kär i. Det är en blick, ett leende.”
Dessa romanser leder dock till oangenäma rubriker, till förlöjligande i tv och tidningar, och Matthäus föräldrar – “enkla, ärliga människor” – skäms över sin son. I mataffären möts dom av blickar och viskningar, och själva har dom svårt att förstå det jetsetliv som sonen lever.
För tillfället bor han i Budapest. På kvällarna njuter han av panoramat, av alla broar, och på morgnarna joggar han på Margaretaön. “Där är det lugnt, inga bilar, bara måsarnas skrik.” I Ungern är han uppskattad, hans tid som tränare för det ungerska landslaget var inte lika turbulent som resten av hans tränarkarriär.
Matthäus är bitter över sitt nuvarande rykte i Tyskland. Ingen klubb är intresserad av hans tjänster. Andra stora fotbollsspelare som Franz Beckenbauer och Diego Maradona kan fortfarande åtnjuta stor respekt, trots många privata snedsteg. Kanske gjorde han inte rätt karriärval?
“Ibland, väldigt sällan, tänker jag att jag kanske vore lyckligare utan bollen. Jag hade ju ett intressant jobb på gång som inredningsarkitekt. Jag tror att det hade blivit något av mig, även utan boll.”
“Men bollen var min passion. Den fascinerade mig alltid, jag var förbluffad över hur jag kunde kontrollera den. Bollen tog mig ur Herzogenaurach (hans uppväxtort). Den befriade mig. Men den fångade mig också.”
Luik påpekar att Maradona en gång lär ha sagt, att bollen för honom var som en mamma och älskarinna, samtidigt.
“Det är en vacker beskrivning. Men om jag hade sagt så, hade det hetat: Matthäus har en pervers relation till bollen.”
–
Haha! Kanske ska man bara gilla Loddar. Han är ganska älskvärd ändå. Och han avslutar med att berätta om vad han helst gör om nätterna.
“Jag kör gärna bil om nätterna. Jag kör snabbt, lyssnar på musik på låg volym och koncentrerar mig på bilen. Jag kör härifrån till München, 700 kilometer, jag gillar det. Eller till Monte Carlo, fyra, fem, sex timmar. På nätterna. Ljudet av motorn, den mörka himmeln, asfalten.”
“Och jag tänker att jag inte vill gå igenom livet med misstänksamhet och rädsla, att jag fortfarande vill vara öppen i mitt sätt – även om det så ofta slagit tillbaka på mig själv. Och att jag fortfarande hoppas på den stora kärleken, att jag träffar en kvinna som jag kan vara tillsammans med resten av livet.”
Werder Bremen var det bästa laget över dom två matcherna – hade bollen mest, kom till mest avslut – men Sampdoria hade den, med luft neråt, absolut bästa spelaren i Giampaolo Pazzini. Därför blev det så jämnt, därför blev det så tufft och därför blev det så grymt.
Antonio Cassano firade som en kung efter att han klackat in 3-0 i den åttiofemte minuten. När han byttes av någon minut senare kunde hans leende ha sväljt hela Tyskland. Men när alla övertidsminuterna var spelade, såg han ut som om hela Tyskland sväljt honom och spottat ut honom igen.
Man brukar snacka om hur viktig erfarenhet är i såna här matcher, och kanske var det just Markus Rosenbergs erfarenhet som betalade av sig, där under dom sista övertidsminuterna, när allt såg kört ut. Hans reduceringsmål fixade en förlängning och gudarna ska veta att han var värd att göra det målet.
För han har försökt och försökt igen att ta en plats i Bremens startelva. Det verkar inte som att han kommer få det – om inte klubben tänker om blixtsnabbt efter ikväll – och det har snackats hårt om en flytt till Spanien. Men för Rosi spelade spekulationerna ingen roll och det spelade ingen roll att han bara blev inbytt, åtminstone så tidigt, för att det tog för lång tid att fixa fram en ny tröja till den blödande (och iskalla) Sandro Wagner.
Rosenberg gick helt enkelt in och gjorde sitt jobb, och han gjorde det fantastiskt bra. Ett riktigt proffs.
Men den som jag ser som den riktiga matchhjälten, trots att han inte hade en fot i något av målen, är Marko Arnautovic. Han blev inbytt, han visade att han ville och för mig var det han som visade vägen. Han var den som började matcha italienarna i aggressivitet, i kampvilja och i elakhet.
Och i förlängningen handlade det bara om tyskarna. Marko Marin körde den bästa finten av dom alla, den där älskade tvåfotaren, och spelade fram Claudio Pizarro. Ännu ett reduceringsmål och trots att det var tjugo minuter kvar att spela var matchen slut.
Sampdoria gjorde en jättematch, var nästan med hela kroppen inne i Champions League – men Bremen trängde sig före. Hur grymt var inte det?
Förra inlägget verkar, med tanke på den tama responsen, ha varit lite för tungt. Så, bort med komplicerade frågeställningar – nu kör vi bilderbok istället.
Ingen i västvärlden vet egentligen vad han heter, några gissar på han-som-grät-under-Nordkoreas-nationalsång, andra adresserar honom Nordkoreas Wayne Rooney, klart är dock att han i VM sprang ut på planen som Jong Tae-Se, men att han under hela sin klubblagskarriär kallat sig själv Chong Tese.
Efter sommarens insatser tänkte många att han kunde bli en attraktion i Europa, besvikna kände sig nog dom flesta när han förvisso hamnade här – men hos den gråa musen Bochum, i den tyska andraligan. Det har dock sin anledning. För klubben tog kontakt med Tese redan innan VM, närmare bestämt efter att Nordkorea träningsspelat mot Grekland:
Efter att ha anlänt till Tyskland fick han snabbt göra intervjuer. Förutom att han förklarade att han skulle lära sig tyska på en månad fick han också berätta om sina berömda tårar.
Det fanns tre anledningar till att han grät.
1. En dröm gick i uppfyllelse. 2. Han kände sig djupt rörd över att få representera sitt folk. 3. Hans mamma och hans ungdomstränare satt på läktaren.
(Kunde man inte, när man redan är i farten och introducerar regeln att en klubbmärkskyss automatiskt betyder tre år till på kontraktet, bestämma att en VM-debutant alltid måste gråta under nationalsången?)
–
Och igår, när första omgången av 2. Bundesliga avslutades med att Bochum vann med 3-2 mot 1860 München , gjorde Chong Tese två mål.
Det bästa har jag dock inte hittat ett klipp på. Det bästa var nämligen att Tese höll sitt ord. Intervjuerna efter matchen skötte han på tyska: “Ich bin sehr lustig, in Deutschland zu spielen. Äh, glücklich!”
Att han är en språktalang utöver det vanliga vet den insatte dock redan. I sitt japanska lag lärde han sig nämligen portugisiska av sina brasilianska lagkamrater, vilket bevisas av den här länken:
Äh, nu blev det kanske för långt igen. Det enda jag vill säga var ju:
