Den här helgen har vi två knivseggsmatcher. Två direkta dueller, där allt – och lite till – står på spel för båda lagen, för tränarna, för fansen. Och då får faktiskt den löjligt jämna och spännande toppkampen snällt kliva ett steg åt sidan. Som sagt, helgens två stora ödesmatcher:

Hertha BSC mot Hamburger SV (Lördag 15:30)
Thorsten Fink hade smekmånad fram till förra helgen, men efter uppläxningen av Dortmund gäller det allt att snabbt studsa tillbaka med en vinst. Inte bara för att rädda sitt anseende, utan även för att det är ganska tajt där nere i botten. Ett avstånd på ynka två poäng ner till kvalstrecket är inte att föredra.

Helgens maskot är plötsligt David Jarolim, den tjeckiske mittfältsspelaren som kommit till åren och som under hösten utsågs till något av en syndabock och följdaktligen blev nära på utsorterad. Nu är plötsligt Jarolim den som ska bidra med nödvändigt bit och streetsmartness på mittfältet, som mot Dortmund helt enkelt gick under.

Motståndarna den här gången håller dock inte riktigt samma klass, dessutom är ju Herthas stora stjärna Raffael avstängd – den spelare man hade kunnat tänka sig skulle kunna festa till det bäst med Hamburgs förvirrade försvar. Men även berlinarna har revansch att utkräva efter förlust borta mot Nürnberg och nye tränaren Michael Skibbe vill ta sina första huvudstadspoäng, kanske till och med öka avståndet neråt.

En vinst för Hertha, och Skibbe kan göra sig varm medan Fink kommer att ha många frågor att besvara. En vinst för Hamburg, och Fink är tillbaka i vinnarspåret medan Skibbe är ute på hal is efter bara två matcher. Ett oavgjort, och det får ses som en förlust för båda lagen, inte minst med tanke på att resten av lagen i botten också möter varandra.

Werder Bremen mot Bayer Leverkusen (Lördag 15:30)
Att Bremen ligger femma i tabellen är nästan lika märkligt som att Leverkusen ligger sexa. Det låter ju inte helt tokigt, trots att inget av lagen har haft särskilt lugna eller roliga säsonger och trots att båda tränarna är mer eller mindre ifrågasatta. För att framtiden ska se ljusare ut har klubbarna valt två olika vägar.

Bremen gör idag klart med en ny spelfördelare: Zlatko “Österrikes Özil” Junuzovic. Ett superlogiskt köp om Thomas Schaaf vill fortsätta spela sitt favoritsystem 4-4-2 med diamant. Junuzovic ska alltså gå i Andreas Herzogs, Johan Micouds, Diegos och Mesut Özils fotspår och få fason på klubbens offensiv, men kommer med all sannolikhet inte spela redan på lördag.

Leverkusen gör istället idag klart med att “Projektet Ballack” har misslyckats. Kaptenen framför alla andra kaptener, spelaren som var med när klubben överraskade hela Europa, har inte nått upp till förväntningarna sedan han återvände hem. Han har varit skadad och när han väl fått spela har han inte imponerat, dessutom har han tjafsat med tränare och alltsammans har resulterat i allt för mycket tråkiga skriverier. Det har helt enkelt inte fungerat, som klubben kommunicerade till media idag.

Ballack, vars kontrakt går ut till sommaren (ett klubbyte redan i dagarna är inte uteslutet), verkar alltså få uppleva ännu ett tråkigt adjö efter det snöpliga slutet på landslagskarriären. Och det är klart att det kan kännas orättvist med en så omild behandling, men borträknandet av klubblegenden ska mest ses som ett sätt att stärka tränaren Robin Dutts rygg, som i senaste hemmamatchen blev utbuad när han – helt riktigt – bytte ut Ballack.

Ledningen visar att det är Dutt som är framtiden, inte Ballack. Försöker ringa in det nya och ringa ut det gamla. Ett ställningstagande som betyder att Leverkusens vanliga startelvsfråga “Rolfes eller Ballack?” imorgon kanske besvaras med: Varken eller! Luften blir alltså allt tunnare för lagets rutinerade spelare, nu- och framtiden tillhör mest av alla Lars Bender.

En vinst för Leverkusen, och laget avancerar upp på en femteplats medan tankarna i Bremen allt mer riktar sig neråt. En vinst för Bremen, och deras problem läggs på framtiden medan Leverkusens fans förmodligen fordrar Dutts avgång (och Ballack som efterträdare). Ett oavgjort, och den konstgjorda andningen fortsätter ett tag till.

—

Den 19:e omgången i sin helhet:

Hannover – Nürnberg (Fre 20:30)
Hertha – Hamburg (Lör 15:30)
Bremen – Leverkusen (Lör 15:30)
Augsburg – Kaiserslautern (Lör 15:30)
Dortmund – Hoffenheim (Lör 15:30)
Bayern – Wolfsburg (Lör 15:30)
Köln – Schalke (Lör 18:30)
Mainz – Freiburg (Sön 15:30)
Stuttgart – Gladbach (Sön 17:30)

För härliga, spännande och faira matcher!

0 kommentarer

Okej, så upphetsande är det kanske inte, men det har åtminstone inte stått helt stilla på transfermarknaden under veckan.

Efter att Bremen släppt iväg Andreas Wolf på franskt äventyr och sedan fått Sebastian Prödl otäckt skadad, behövdes en mittback. Det surrades om Alexander Milosevic, men Klaus Allofs bara skrattade åt tidningarnas spekulationer och presenterade istället tjugoårige Francois Affolter. Om den schweiziske landslagsmannen, han ska balansera på gränsen mellan U21- och A-landslaget, kan hjälpa till med en gång, nu när Naldo också börjar få problem igen, är svårt att säga – åtminstone blev något gjort.

Den stora värvningsbomben – om vi ska överdriva lite – är dock att Vedad Ibisevic lämnar Hoffenheim för Stuttgart. Det är inte helt lätt att veta vad man ska säga om det. Ibisevic är allt sedan hans fantastiska första höst i Bundesliga ett wild card, och då är 5,5 miljoner euro ganska mycket. Å andra sidan behöver Stuttgart, som såg mycket tama ut mot Schalke i lördags, precis hans spelartyp, en anfallare som varken briljerar i kombinationsspel eller kämpatakter utan i målskytte.

För Hoffenheim betyder det att anfallssidan tunnas ut till att bara bestå av talanger och Ryan Babel. Därför sägs klubben vara intresserade av Wolfsburgs Srdjan Lakic, som inte längre ingår i Felix Magaths planer. Problemet med Lakic, Hoffenheim är inte den enda intresserade klubben, är framförallt hans oförklarligt höga lön. Det ska nog gå att lösa, om man verkligen vill, men tiden tickar på och det vore nog fint att vara överens med spelaren i ganska god tid, för sedan väntar ju också en mer eller mindre tuff förhandling med Magath.

Ett annat hett rykte är att René Adler är på väg till Hamburg. Adler har upplevt en karriärknick utan dess like, det är knappt att man kommer ihåg att han en gång i tiden, som det känns, var på väg till VM 2010 som förstemålvakt. I sommar går hans kontrakt med Leverkusen ut och Thorsten Fink sägs alltså vara intresserad. Låter som en bra deal, om man inte betänker att klubben redan besitter en, i sina bästa stunder, mycket bra målvakt i Jaroslav Drobny. Men vill man chansa med skadedrabbade Adler och kasta ut Drobny, ja, då får man väl göra det.

—

För övrigt anser jag, som bekant, att Mesut Özil är en av världens allra, allra bästa spelare.

0 kommentarer

Spotta ut ord, och lova hela världen på en gång – det kan vem som helst. Visst, det kan ibland funka, skenfunka, över en kortare tid, precis som det gjort i Hamburger SV efter att Thorsten Fink tillträdde som tränare.

Något speciellt, rent resultatmässigt, har han inte uträttat: en hel massa oavgjorda matcher, några på hemmaplan mot lag som man borde ha slagit och några på bortaplan mot lag som man kunde ha förlorat mot, därtill två hemmavinster mot två lag helt ur slag och så två förluster, varav en betydde uttåg ur den tyska cupen.

Ändå har han, fram till igår, setts som något av en frälsare i hansastaden. En som kom in och ruskade till laget, som började prata om vinnare, om Europa, om en ljus framtid för traditionsklubben. En som kom in som en frisk fläkt – vilket dock vem som helst är, i jämförelse med Michael Oenning -, en som stenhårt trodde på sig själv i en klubb som varken visste in eller ut längre. Och en som gav sig själv tre månader att sätta sin prägel på laget.

Igår var, så att säga, examen.

Efter ett vinteruppehåll, där Fink kunnat gnugga in detaljerna och haft tid och möjlighet att finkifiera laget på riktigt, tog Hamburg emot Dortmund. Och genomförde matchen på ett helt vansinnigt sätt: raka rök och öppna spjäll utan någon ordning, från start till mål. Hade mästarna varit italienare, hade matchen slutat 3-0, kvalitetsskillnaden var så stor att det inte hade behövts mer, hade å andra sidan Dortmund, som sprang mindre än vanligt, gått in lite hårdare och varit lite mer koncentrerade, då hade vi snarare snackat tvåsiffrigt.

Nu blev det som bekant en kompromiss, gästerna vann med 5-1 och Fink såg slagen ut efteråt. Att förlusten skulle ha något att göra med det patetiska försvarsarbetet i tränarens naiva offensivtaktik – som varit undermåligt även i tidigare matcher, men aldrig blivit så skoningslöst utnyttjat – ville han dock inte kännas vid, istället var det viljan och modet som saknades.

Och visst kan han fortsätta att försöka nå resultat genom att spotta ut stora ord, visst kan han fortsätta med att snacka upp sina spelares självförtroenden. Men så länge det som kommer ut av det är så blygsamt, både spel- och poängmässigt, kanske det vore en idé att tagga ner lite, bli lite ödmjuk och gnugga på det som verkligen behövs gnuggas på: varken modet eller viljan, utan själva jävla spelet.

***

Även Werder Bremen har under säsongen hållit på att sortera in sig själva helt fel. Istället för att förstå att laget inte håller för att slåss uppe i toppen, har man konsekvent blundat för detta faktum och med en oförståelig optimism faktiskt skjutit sig upp till en makalös femteplats. Kanske är det taktik, kanske är det rentav genialiskt.

Men jag tror inte på luftslott i längden. Visst kan Thomas Schaaf och Klaus Allofs få tycka att 0-0-matchen borta mot bottenlaget Kaiserslautern var helt okej, men om herrarna på sikt vill göra Werder till ett bättre lag, är det nog inte så dumt att se insatsen för vad den faktiskt var: underkänd. Hade man inte mött ligans sämsta lag på att göra mål, hade det sannolikt blivit en ganska svidande förlust.

***

När det gäller ligans två nya tränare – Christian Streich i Freiburg och Michael Skibbe i Hertha – håller juryn fortfarande på och sammanträder. Freiburg hade även under Marcus Sorg dominerat mot Augsburg, Hertha hade även med Markus Babbel haft det tufft i Nürnberg.

***

Vändpunkten. Alla säsonger har en. Kanske var Leverkusens vändpunkt gårdagens seger mot Mainz. Efter att ha spelat fint i första halvlek och säkrat sig en trygg ledning, föll laget ihop i andra halvlek och en seger som för några minuter sedan såg säker ut, balanserade nu på en knivsegg.

I höstsäsongens första match, i cupen mot Dynamo Dresden, var det exakt samma visa: 3-0 blev 3-3. I förlängningen gjorde Dresden mål och förstörde lagets säsongsöppning, ja, kanske till och med hela hösten. Igår, efter att 2-0 blivit 2-2, tog sig Leverkusen i kragen. Robin Dutt bytte ut Michael Ballack, han som mot Dresden byttes in när vinsten såg säker ut, och fick se sitt lag kämpa emot förlorarödet. Och lyckas!

Den fantastiske Lars Bender nickade in en hörna till 3-2, ett resultat som stod sig tiden ut.

***

Märkligt att se hur bra Chinedu Obasi trivdes med att byta Hoffenheim, där alla offensivspelare i det närmaste har fria roller, mot Schalke, där spelet och uppgifterna är enklare och rakare. Flykten från fotbollsfriheten.

***

Manuel Neuer är en målvakt som gillar äventyr. I Schalke fanns det sådana, så det räckte och blev över. I Bayern inte lika många. Och då blir man kanske lite uttråkad, försöker provocera fram ett, och när det väl dyker upp är man kanske lite för ringrostig, eftersom man knappt fått uppleva något liknande på ett tag.

Nej, Neuer är riktigt suverän, men än är han ingen riktigt suverän topplagskeeper.

0 kommentarer

Vi har fått stjärnsmällar tre dagar i rad, och vi har även sett nya stjärnor födas och ruggiga smällar utdelas. Det har inte alltid varit vackert, det har på sina ställen varit lite väl ringrostigt – men det har genomgående varit löjligt intressant och spännande.

Stjärnsmällar
Gladbach dunkade till Bayern i fredags, vilket i lördags följdes upp av Schalkes kontringskonst mot Stuttgart och idag avslutades med att Dortmund knycklade till Hamburg till ett korpengäng.

Bundesligatoppen försöker tydligen ta världsrekord i härlighet. Inom ett poäng har vi fyra – i sina bästa stunder – fantastiska lag: stjärngänget Bayern, lekfulla Dortmund, cyniska Schalke och överraskningen Gladbach. Alla med olika styrkor och svagheter, alla med olika syn på fotboll.

Vi har gott och ont, attackerande och avvaktande, vi har spelare som aldrig viker en tum och spelare som är mästare på att undvika närkamper, vi har lag som vimlar av världsklasspelare och vi har lag som är framgångsrika tack vare det fungerande kollektivet. Vi har nya, redan sålda, stjärnskott och vi har gamla legender.

Och framförallt har vi som fotbollsnjutare det förbannat roligt, när vi studerar tabelltoppen.

Nya stjärnor
Inte helt ny, men när Marco Reus går, kan Gladbach åtminstone glädja sig åt att fredagens tvåmålsskytt Patrick Herrmann, 20, blir kvar. För ett annat topplag – Schalke – gjorde tjugoårige Joel Matip, nittonårige Kyriakos Papadopoulos och artonårige Julian Draxler. Alla tre för övrigt Felix Magaths killar, han som enligt media bara gillar avdankade halvpensionärer.

Än nyare i spelet är är ändå Matthias Ginter, 18, som i sitt första inhopp i Bundesliga fixade tre poäng för Freiburg mot Augsburg. Det kan bli en vana – som för tjugoårige Sebastian Polter som i sitt tredje inhopp för Wolfsburg avgjorde sin andra match. Ja, just det, med
åtta nya spelare för åtskilliga miljoner euro, var det en ungdomsspelare som gav Magath, han som bara satsar gammalt, vinst mot Köln.

Spelare från egna ungdomsakademin är inte alls dumt – det visade även artonårige Danny da Costa i Leverkusens match mot Mainz, den unge högerbacken slog inlägget till matchens första mål (sist på bollen var en Mainz-försvarare) – men även inköpta talanger kan göra bra ifrån sig: även om Kaiserslautern sörjer att man, trots talrika chanser, inte vann mot Bremen, briljerade nye polske anfallaren Jakub Swierczok, 19, med skönt mod och noll respekt.

Även svenske Mikael Ishak måste nämnas. Artonåringen är en tuff och stark centerforward som ska suga in och fördela bollar i Kölns anfall, och han fick också direkt förtroende av Ståle Solbakken: Ishak fick hoppa in mot Wolfsburg och var faktiskt nära att kvittera.

Ruggiga smällar
I fredags gick Daniel Van Buytens fot sönder, dagen efter nickade Benedikt Höwedes ihop med lagkamraten Marco Höger och bröt således okbenet. På lördagkvällen fick vi tyvärr se ytterligare en ansiktsskada: Bremens Sebastian Prödl fick en fot i ansiktet när han var på väg att nicka in bollen i mål.

Näsan och käken gick av, men straff, det blev det inte.

0 kommentarer

Alltså, tre snabba “ojs” efter Gladbach taktiskt spelat ut Bayern och vunnit med 3-1:

Oj!
Manuel Neuer, i Bayerns tröja, och Gladbach alltså – vad är grejen? För den med kort minne: så här såg säsongens första match lagen emellan ut. Och nu målade Neuer alltså en ny tavla, en pass rakt på läppen till…

Oj!!
…Marco Reus, som bara hade att slå in bollen i öppet mål. Reus var matchens mest intressanta spelare på förhand och visade också varför med ett påpassligt mål och en fin målpass. Trots ganska tamt spel annars från honom – ett par farliga bollförluster och dåliga beslut – hjälpte han både sitt nuvarande och sitt kommande Borussia.

Oj!!!
För även om Bayern, som fortsätter att ha det oerhört svårt att vända ett underläge, tack vare en finfin målskillnad kommer att leda tabellen även efter det att helgen är över, kan både Dortmund och Schalke avancera upp på samma poäng. Med Gladbach en ynka poäng bakom.

Sjukt imponerande insats av Lucien Favres gäng idag (fyndigt kontringsspel kombinerat med i det närmaste felfritt försvarande), sjukt tajt i toppen och sjukt roligt att Bundesliga är igång igen!

0 kommentarer

Jo, det ska jag säga er.

Det är dagen då en fotbollsälskare inte behöver utsätta sig för miljardtunga legosoldatsprojekt, som bara har en vag aning om vad orden samspel och kollektiv betyder. Det är dagen då en fotbollsälskare inte behöver utsätta sig för engelsmännens hasardartade uppfattning om hur fotboll ska spelas, ett spel där alla ägg alltid färdas i samma korg – vilket visserligen kan bjuda på en hel del spännande situationer, men som oftast slutar i pannkaka.

Det är dagen då en fotbollsälskare inte behöver se världens, tydligen, två bästa lag skrämma bort nyförälskade från sporten. Det är dagen då en fotbollsälskare inte behöver se ett titelrace domineras av pur resultatbaserad betongfotboll. Det är dagen då en fotbollsälskare inte behöver se på ett lands liga, som kontrolleras av ett annat land.

Det är den 20:e januari, dagen då han eller hon kan kolla på Bundesliga igen istället.

Nej, det är inte så att fotbollen i Tyskland saknar vare sig skönhetsfel, tankefel eller lik i garderoben, men det är ändå så att landets rikaste klubb är hejare på bollstafetter med härligt flyt, i Europa endast slagna av Barcelona i den grenen, och det är ändå så att landets bästa fotboll inte är en ren slumpprodukt, att toppmatcherna inte har förvandlats till farser, att topplagen försöker överträffa varandra i offensivkonster och att klubbarnas medlemmar fortfarande har väldigt mycket att säga till om.

Därför är det alltså en glädjens dag idag, då ligafyran Gladbach tar emot Bayern (20:30), och ännu mer en glädjens dag imorgon, då, på den klassiska tyska avsparkstiden 15:30, ett helt gäng av intressanta matcher kommas spelas, och det på riktigt kommer kännas att vårsäsongen är igångsparkad.

Ja, det är sant. Väntan är över. Idag är dagen då den mest njutningsfulla ligan i Europa – av mina sinnen utkorad – säger hejdå till vinterpausen, och börjar lira fotboll igen.

Tack gode fotbollsgud för det.

0 kommentarer

Freiburgs målspruta Papiss Demba Cissé är alltså såld. Äntligen.

Det är visserligen synd att förlora en så viktig spelare mitt i säsongen, och det är synd att Bundesliga förlorar en stjärna – men spelare som vill flytta, ska man inte tvinga att stanna. Åtminstone inte om spelaren är Cissé och om klubben är Freiburg. Jag menar, näringskedjan och allt det där.

Problemet, som jag ser det, är att klubben inte sålde redan i somras. Priset hade förmodligen blivit något högre, även om 12 miljoner euro är okej med stålar, men framförallt hade det gjort att klubbens nye tränare hade haft bra med medel för att själv forma truppen. Resultatet av att hålla kvar i Cissé och skita i att förstärka backlinjen ses kanske tydligast i målskillnaden 21-39.

Att försäljningen gjort Freiburgs uttåg ur Bundesliga oåterkalligt, det tror jag dock inte på. Klubben har flera intressanta och hungriga anfallare som länge väntat på att få chansen (bland andra: Garra Dembéle, Stefan Reisinger och Erik Jendrisek) och kanske får Cissés avsked positiva affekter på lagets anfallsspel, framförallt lär Freiburg bli mindre ensidiga och mer svårlästa.

Slutligen kan man gratulera Newcastle till att ha hittat en påpasslig målskytt för en ganska så fin summa.

—

Dagens andra stora grej är väl en viss match två spanska lag emellan.

Kul då att så många förväntningar och förhoppninger läggs på Mesut Özils axlar. Och ännu roligare att Özil verkligen blivit lika viktig för Real Madrids spel som för det tyska landslagets – här kan vi verkligen gratulera spanjorerna till köpet, lite i efterskott sådär, och snacka fin summa!

Det finns knappt någon annan spelare i världen som gör så stor skillnad för ett lags spel, utan att själv (vilja) märkas så mycket. Ser du Özil på plan kan du störas över vad som ser ut som nonchalans, men lämnar du honom utanför plan fungerar helt plötsligt ingenting. Att se killen spela fotboll lämnar en ofta med känslan att han går på halvfart – även då han precis varit hjärnan bakom en 3-0-segers alla mål.

Det här gör Özil till en oerhört svårbedömd spelare. Och även, så som jag ser det, till en oerhört underskattad. Det här är alltså den viktigaste killen för Real Madrids och för Tysklands anfallsspel: han borde utan tvekan ses som en av världens allra, allra, bästa spelare.

Men jag är inte helt säker på att det är så.

0 kommentarer

Tusen och åter tusen av überlyckliga ansikten, öl som flödar, folk som dansar, sjunger och viftar med flaggor och banderoller. En ändlös fotbollsfest, där glädje är den enda förnimbara känslan. Så verkar det ibland som att Sverige ser på den tyska fotbollen.

Det är självklart fullständigt nonsens.

I Tyskland stormas det planer, det skjuts fyverkeripjäser mellan läktare och blir slagsmål under träningsturneringar i inomhushallar. Och så fort något händer – vilket vi svenskar väl känner till – hugger nuförtiden tidningarna direkt. Det är aldrig långt till att fotbollen förklaras död, folk som försöker att diskutera och nyansera blir överröstade av feta, svarta rubriker.

Ja, under hösten har det alltså i tysk media blivit allt mer populärt att ifrågasätta fotbollen. En del är visserligen ganska berättigat (Vad är det för idioter som går på fotboll för att slåss?), annat endast ren skrämselpropaganda (Vågar man verkligen ta med sig sitt barn till stadion?), men fram till den gångna helgen har den röda tråden främst varit det onyanserade sätt, på vilket man tagit upp ämnet.

Med ordet “tala” från rubriken som nyckelord, har det förhoppningsvis förändrats en aning nu.

I Berlin har under helgen en fankongress ägt rum, där fotbollsfans från över sextio olika föreningar samlats – kanske inte mest för att med en gång komma fram till saker, men för att åtminstone sitta vid samma bord och diskutera med människor som i vanliga fall ses som fiender.

Dessutom har veckans das aktulle sportstudio, det populära sportprogrammet som sänds lördagkvällar på ZDF, nästan redan blivit legendariskt. Det i vanliga fall ganska glättiga programmet hade bjudit in representanter från förbundet, från fansgrupper, en talesman för polisen, en forskare på ämnet och Mainz sportchef. Under en hel timme försökte man att – nyanserat – bena ut vad som egentligen är grejen.

Man kunde ena sig om att det faktiskt inte var fullt så farligt att gå på fotboll i Tyskland ändå, att en pappa mycket väl kan ta med sin son till stadion, att den så älskade Oktoberfest är av en helt annan kaliber våldsmässigt, men även att både klubbarna och förbundet inte sköter pyrofrågan särskilt bra. Går det verkligen att marknadsföra sig själva med bilder och filmer där pyro bränns av – för att det ser coolt ut – men ändå vara emot det?

Viktigast av allt var ändå talandet. Att alla fick prata till punkt, det sakliga diskuterandet med sin meningsmotståndare. Och respekten som föds av just det. Det är så man blir tagen på allvar och det är så man tillsammans kan lösa problem. Inte idag, kanske. Men i framtiden.

På fredag kör Bundesliga igång igen. Det går inte att lova en incidentfri vårsäsong i den tyska fotbollen, men det går – som nu bevisat – att tala om det som vuxna människor.

0 kommentarer

Det är vinterpaus i Tyskland och nu när kaoset i Hertha och det efterföljande kaoset i Freiburg (och det lite-smygande-i-bakgrunden-kaoset i Leverkusen) är över, nu när Felix Magath verkar ha slutat att köpa in spelare till vänster, ja, vad snackas det om då?

Jo, den tyska versionen av “I’m a Celebrity… Get Me Out of Here!” såklart!

Bland säsongens deltagare märks inte bara före detta barnstjärnor, castingkändisar, nakenmodeller och Brigitte Nielsen – utan också Bundesligas skyttekung från säsongen 2003/04: Ailton.

Det är ännu ett kapitel i en sorglig historia som tog avstamp just då, efter att den brasilianske lustigkurren skjutit Werder Bremen till dubbeln 2004, och som handlar om ett av alla fotbollsproffs som tappar bort sig själv i en glittrande värld och som vid karriärsslutet upptäcker att det inte finns några pengar kvar på kontot.

Ailton, som väl alltid bar på några kilon för mycket och alltid gjorde och sade vad han ville, hade det tufft efter att han sagt adjö till Bremen. Han flackade runt i världen – Schalke, Besiktas, Hamburg, Röda Stjärnan, Grasshoppers, Altach, Campinense, Chongqing, Uerdingen, Oberneuland… – men stannade inte särskilt länge någonstans. 2007, bara tre år efter att ha varit Bundesligas bästa målgörare, behövde han pengar så mycket att han ville sälja sin skyttekungstrofé på Ebay – som dock lyckades gripa in och stänga ner auktionen.

Det är inte utan att man tänker på Gunnar Nordahl igen och hans hyllande av amatörfotbollen. Många spelare – så många som var fjärde eller femte enligt statistik – avslutar sina spelarkarriärer med skulder, istället för pengar på banken, och har heller ingen utbildning att falla tillbaka på. Den desperation som då föds bevisas exempelvis med att Ailton redan är den tredje fotbollsspelare (efter Eike Immel och Jimmy Hartwig, båda gamla tyska landslagsspelare) att vara med i Dschungelcamp, som programmet kallas i Tyskland.

Nej, man måste tänka på det, att det faktiskt går att göra som Philipp Wollscheid också.

22-åringen bestämde sig sent för att verkligen satsa på fotbollen, det var först då han blev klar med skolan och inte riktigt visste vad han skulle hitta på som han gav fotbollen en riktig chans – kanske skulle spel hyfsat högt i seriesystemet kunna finansiera vidare studier, tänkte Wollscheid. Nu är han en av Tysklands hetaste mittbackar, faktiskt den som vann mest närkamper av Bundesligas alla spelare under höstsäsongen och till sommaren går han från Nürnberg till Leverkusen.

Det funkade, så också. Trots att han hade en normal uppväxt och gick i skolan, som vem som helst, och inte tidigt stack utomlands eller spelade med en tysk storklubbs juniorer och bodde på deras internat. Om utvecklingen tar stopp eller om han skadar sig allvarligt, då behöver han inte fundera särskilt länge på vad han ska göra istället.

Och behöver med all sannolikhet inte äta djurpung i tv på bästa sändningstid.

0 kommentarer

Idag är vi framme vid den avslutande delen av “quo vadis”-serien, om lagen som i Bundesliga står och balanserar mellan fiasko och succé och där mycket har hänt (och säkert kommer fortsätta hända) under vintern.

Vi var i Freiburg, som har försökt rena sig själva genom att sortera bort tränaren och fem spelare, och som nu alltså ska attackera med ny tränare och ny moral, vi var i Hertha, och även där kommer vi se en ny boss vid sidlinjen till vårsäsongen, även om skälet – vad det nu är – till tränarbytet inte är detsamma.

Vi var i Wolfsburg, som varit klart mest aktiva på transfermarknaden av ligans klubbar och som sedan inlägget skrevs värvat ytterligare en spelare, den åttonde i ordningen, vi var i Gladbach, där det tvärtom är försäljningarna – speciellt den av Marco Reus – som väckt stor, nästan gigantisk, uppmärksamhet.

Och nu är vi alltså i Leverkusen, klubben som i nuläget verkar närmast att sparka tränaren.

Robin Dutt, ja. Som från utkanterna av det tyska seriesystemet tagit sig ända fram till en åttondelsfinal i Champions League mot Barcelona, utan att en enda gång – vare sig i TSG Leonberg, TSF Ditzingen, Stuttgarter Kickers eller Freiburg – ha fått sparken. Nu närmar det sig dock och Dutt verkar inte helt oberörd av snacket och pressen.

Precis som i hans gamla klubb, Freiburg, har Leverkusen sorterat ut truppen under vintern. Med skillnaden då att det här bara handlade om en enda person: reservspelaren Hanno Balitsch (nu i Nürnberg), som tydligen inte ska ha kommit särskilt bra överens med Dutt. Många ser beslutet som ett sätt att visa styrka och auktoritet av en person som i nuläget just saknar styrka och auktoritet: Balitsch ska vara ett “bondeoffer”.

Hur det nu än är med den saken – Dutts problem kvarstår: han behöver resultat, och det nu!

En sjätteplats i ligan – och det är den som räknas, inte Champions League – är allt för dåligt, spelet är allt för torftigt. Men träningslägret i Portugal, där Dutt ska ha inriktat sig på att förfina lagets kontringsspel (endast ett av lagets 22 ligamål kom på kontring), avslutades med att Leverkusen själva blev utkontrade av Heerenveen, visserligen med ett gäng nyss inbytta juniorer på plan. Vinnarkänslan finns helt enkelt inte i klubben just nu (om den nu någonsin har funnits där).

Den hårt arbetande och taktiskt mycket kunnige Dutt verkar ha enorma problem att stöta igenom just den där förlorarbarriären. Han vill så mycket – förmodligen för mycket och för snabbt, han pratar stort om att vinna ligan och vill dra med sig sina spelare, men får räddhågset spel tillbaka. Han dunkar helt enkelt huvudet i väggen, gång på gång. Och kommer han inte snart igenom, är hans tid i Leverkusen över.

Det vore verkligen synd, för jag tror Dutt har vad som krävs.

Och ska jag avsluta vinterpausserien med att svart på vitt förutspå klubbarnas fortsatta väg, “quo vadis?” är latin för “vart går du?”, skulle jag säga så här:

Leverkusen och Wolfsburg går framåt. Hertha och Gladbach stannar på fläcken, eller rör sig långsiktigt sett försiktigt framåt. Freiburg tar ett steg, om ens ett alls, bakåt.

Men tänk inte för mycket på det, det är ren magkänsla.